Efter incidenten med otroheten, som tvingade mig till ordentliga kurer med antibiotika, gick jag ner mig ganska ordentligt. Jag mådde psykiskt mycket sämre och fick kraftiga magproblem. Jag hade så ont i magen att jag fick söka akut flera gånger. De gjorde flera titthålsoperationer men de hittade naturligtvis inget. Det gjorde bara att jag gick ned mig ännu mer då de gav både socker och antibiotika intravenöst i förebyggande syfte.
Idag kan jag tycka att det är väldigt märkligt att man i första hand öppnar upp och går in och tror man ska kunna se utanpå vad som är fel. När de inte såg något försökte de säga att det satt i huvudet på mig och att jag skulle börja med psykofarmaka, vilket jag vägrade göra.
PAPPA RACERFÖRARE
Min pappa Bertil Roos var racerförare och flyttade till USA 1972. Han startade Roos Racing School i Pocono Mountains, Pennsylvania. Jag och min syster hade varit och hälsat på två gånger tidigare, men nu flyttade vi dit 1986. Det var jag, min sambo och dotter som flyttade. Jag fick min dotter när jag var 19 år.
Min sambo jobbade för min pappa som chefsmekaniker i garaget där de bland annat byggde Formel Ford bilarna de använde i racerskolan. De hade också en skola för avancerad bilkörning i vanliga personbilar, 12 Volvo som han var sponsrad med. Han hade också uppfunnit en sladdbil där bakaxeln var konstruerad så att läraren som satt bredvid kunde frigöra bakhjulen och simulera en sladd som föraren fick häva. En smart uppfinning som han tog patent på i flera länder. Den hade kunnat säljas till bilskolor över hela världen så de slapp åka på halkkörning och komma mycket närmare en riktig sladd, men han var envis och ville behålla den själv. Så den är unik i Roos Racing School som fortfarande drivs på Pocono Raceway.
Bertil Roos 1943 – 2016
En dag åkte vi förbi ett stall där det stod en svart, mager ledsen häst bunden utanför stallet. Jag tyckte så synd om den att jag köpte den på stående fot. Nu fick jag genast problem med vad jag skulle göra av den. Jag sa till ägaren att jag skulle hämta den så snart jag funnit en stallplats åt den. Efter lite letande hittade jag ett stall hos en rik dam som bodde i Philadelphia och hade en gård 10 minuter ifrån där vi bodde. Hon var bara uppe på helgerna och hade lite problem att pussla ihop skötseln av sina hästar på veckorna. Så jag fick både jobb och stallplats direkt. Vi åkte och hämtade hästen som redan efter ett par veckor knappt gick att känna igen. Hon blev så fin med lite hull och en härlig lyster i den svarta pälsen. Fantastiskt vad lite näring och kärlek kan göra.
Jag jobbade i stallet och vi planerade och byggde ett stort ridhus. Vi renoverade även hela stallet med hjälp av en Amish man och hans anställda. The Amish, som de kallas, bor i Lancaster, Pennsylvania. De lever som vi gjorde på 1800-talet helt utan moderniteter. De hade en hästauktion på måndagar som vi åkte till ibland. Det var verkligen som att åka 100 år tillbaka i tiden. De hade inga bilar utan körde omkring med häst och vagn med blinkers på sidorna. Det var jätteintressant att få lära känna några som vi gjorde när de jobbade med stallet.
Det var kul att jobba i stallet och planera allt som vi gjorde. Men jag orkade inte riktigt med då jag var så nedgången. Mockandet i stallet tog nästan all kraft. Jag släpade mig runt kändes det som. En dag kände jag att jag fått en böld i ljumsken. Det är inte kul att få en böld på ett sådant ställe när man har hästar att rida varje dag. Bölden växte och gjorde så ont att jag inte stod ut till slut. När den var stor som ett hönsägg lade jag mig i ett hett bad i hopp om att den skulle spricka. Det gjorde den inte och jag blev tvungen att söka akut. Min mamma som också flyttat över och min arbetsgivare Dottie följde med mig till sjukhuset.
När jag fått komma in på ett rum kommer det en arrogant tuggummituggande läkare in i rummet. Han tittar på bölden och tar fram en skalpell och tror att han bara kan börja skära i bölden. Jag skrek nästan rakt ut, helt skräckslagen. Jag hade ju så fruktansvärt ont redan. Jag vägrade låta honom skära i mig och han blev irriterad. Då går han ut i väntrummet och hämtar mamma och Dottie och säger till dem att de ska be mig ligga still så han kan skära upp bölden. De förstod snart att det inte skulle hända, så vi åkte därifrån. Sen var det bara att stå ut tills bölden så småningom sprack av sig själv.
Jag hade problem med bölder under flera år. Sedan fick jag ca en gång om året under några år hela armhålorna täckta av var. När jag lyfte armarna sprack det som hade torkat. Ibland kunde jag vakna på morgonen och hela håret på bakhuvudet var ihoptovat av var. Idag vet jag att allt detta berodde på Candida som jag kommer återkomma till.
Ta hand om er! / Heléne
